Ett helt nytt liv i USA

För första gången så skriver jag i denna kategori: USA, som jag aldrig någonsin skrivit i förut. Eftersom jag får så många kommentarer från nya läsare om varför jag flyttade till USA. Så tänkte jag ta mig tid att berätta hur hela resen började HELT från början, så är du inte intresserad så ska du nog sluta läsa vi det här laget. Men iaf, så här var det..

Lördag den 18 December 2010 så fick pappa ett telefonsamtal från hans högsta chefer i Frankrike. Dom berättade att dom behövde en ny chef till en fabrik i USA (den i maine) och tyckte att pappa skulle ha det jobbet. Egentligen så hade dom i USA redan haft intervjuer med massa och bestämt sig för en chef, men dom högsta cheferna i Frankrike ville att dom skulle träffa pappa.
Pappa var rätt chockad så som vi i resten av familjen eftersom han inte ens hade ansökt jobbet, men två dagar senare så satt han på planet mot USA.
Intervjun där gick superbra och dom ville verkligen ha pappa som chef. Så första veckan i Januari 2011 så åkte vi dit för att titta på skolor på två ställen som heter Augusta och Waterville. Pappas företag ville att vi skulle bo långt upp i Maine så pappa skulle få nära till jobbet varje dag.

Vi hittade en skola som vi gillade, men tyvärr så gillade vi inte själva områdena där uppe. För oss var det som att flytta till en håla och det gillade vi inte. Så vi tackade faktiskt nej. Vi visste att vi aldrig skulle trivas i en liten byhåla när vi bott i Sundsvall är hemma. Vi sa att den enda chansen att vi skulle flytta någonstans var om vi kunde flytta till Portland, en stad på 200 000 invånare (vilket är dubbelt så mycket som Sundsvall).

Det var inte ens ett alternativ i början att vi skulle få flytta till Portland vilket är nästan två timmar från pappas fabrik. Men, dom i USA och cheferna i Frankrike gillade pappa så pass mycket att dom gick med på att vi skulle få flytta till Portland.

Vi blev nästan chockad att dom gick med på det, för vi hade nästan ställt in oss på att få ett nej. Men nu när dom sagt JA, så var det till oss i familjen att bestämma hur vi skulle göra.
Det tuffaste och jobbigaste beslutet i våra liv,. efter att ha diskuterat fram och tillbaka så bestämde vi alla i familjen att vi ville flytta.
Jag mena, är det inte rätt coolt att flytta till USA? Sen var jag ändå less på Sundsvall just då så det skulle bara bli skönt att få dra därifrån.

Så, fyra veckor efter att pappa fick samtalet så satt han själv på ett plan påväg mot Portland. Han flyttade alltså 7 månader före oss andra till USA och fick på bo hotell under den tiden.
Inte nog med det så fick pappa inte ta över och vara chef över fabriken i maine, utan dom gillade han så pass mycket att han fick ta över fabrikerna i North Carolina, South Carolina och en i Wisconsin.
Snacka om att ta ett stort steg från att vara chef över fabriken i Sundsvall till att vara chef över 4 i USA.

Så pappa fick ett rent helvete faktiskt att bo själv och ta hand om 4 nya fabriker som låg 20 år efter den som han hade i Sundsvall. Så dom 7 månaderna när han bodde själv så gjorde han ingenting annat än att jobba dygnet runt.

Inte nog med att pappa hade jobbigt och körigt så var ju allt ansvar här hemma på mamma. Skjutsa mig till stallet och isac till hockeyn (men som tur hade jag min moppebil och tog mig dit jag ville rätt enkelt). Men att rensa hela huset och bestämma vilka möbler vi ville ha kvar, sälja hästen och mycket annat hängde ju på mamma. Så båda hade det riktigt tufft!

Hela våren blev en ledsen vår, jag grät.. ofta och det var jobbigt att se att mamma också var så ledsen. Hon ska vara min starka föräldrar som ska finnas och trösta, men hon var minst lika ledsen att lämna sin föräldrar som jag var.
Jag grät mycket för att jag ville inte sälja hästen och lämna travet, jag ville inte lämna min fina vänner och inte heller sluta i min skola som jag faktiskt tyckte riktigt bra om.
Isac åt andra sidan (min två år yngre bror) tyckte jag tog flytten bättre än mig. Han hatade ju skolan och skulle få behålla sin hockey, men förstås också lämna sina älskade vänner.

Jag saknade pappa som bara den, flytten kändes jobbig och det gick ut över skolan. Inte nog med att det redan var jobbigt så dog min gammel-farmor i början av mars och någon dag efter så dog min kompis Mikaela i en skidolycka.
Jobbigare och ledsnare period hade jag nog aldrig gått igenom i mitt liv, vill helst inte komma ihåg hur jobbig mars 2011 var. Men som tur så hade jag min älskade och fina häst som jag kunde söka tröst hos när allt var som jobbigast.
Även många av mina fina vänner ställde upp och utan er hade jag inte klarat någon och stort tack förstås till min mamma.

April blev en mycket bättre månad. Min bästa vän Emil som gick på min skola gjorde så att jag träffade hans andra bästa vän Andreas på HnH den första april.
En vecka efter så träffades vi igen hemma hos mig, det var en söndag. Dagen därpå så åkte jag, mamma och Isac tillbaka till USA för att åter igen kolla på nya skolor fast i Portland. Vi fastnade för Falmouth för dom var, som Isac sa: Snällast där. Sen var det också riktigt bra att det låg norr om Portland (bara 15 min dock) men ändå, det blev lite närmare för pappa. Bara 1 timme och 30 min till jobbet varje dag.
Det vi inte visste var dock att vi valt USA's bästa kommunala skola.

När jag kom hem så umgicks jag mycket med Andreas och Emil. Mest Andreas, men emil fick förstås vara med han också. Sen så startade min älskade häst Cocos också på Bergsåker och var i toppform. Riktig rolig start på året!
Jag umgicks också mycket med Sofia Björklund, Albin Olsson, Hanna Jonsson, Jennifer Skolund och resten av brudarna i min klass, många hockeykillar i Timrå, många brudar som jag träffa på travet och i stallet, Jocke Neren och Fanny Söderberg.

Jag fyllde år den 4:e maj och då gick jag och andreas på bio. Cocos och jag vann vår enda montestart och blev tvåa i travloppet på Östersund.
Senare i maj så kom pappa även hem och den 28:e maj så gifte sig min mamma och pappa efter att ha varit förlovade i ungefär 18 år. Men eftersom det är obligatoriskt att vara gifta och bo i USA så hade dom liksom inget val. Sen är det mycket lättare att vara gifta när det gäller papper och sånt. Så då var det officiellt att vi bytt namn från Lingefeldt till Nordström eller som dom säger här i USA Nordstrom.
Papperna hade redan gått igenom, så Nordström hette vi faktiskt redan den 28e Februari.

Juni var både bra och dåligt. Grät som aldrig förr under skolavslutningen och fick världens finaste bok av klassen där alla har skrivit något. Jag och Cocos åkte ner med Matilda Åkerlund o hennes häst Giganten för att starta i Lillhambon på Bollnäs. Det gick riktigt bra faktiskt, Cocos galopper dock 60-80 m i starten och hamnar sist, men ställer sig och springer riktigt fort. Hanna Norring som också var där klockade han på 1.46 efter galoppen. Cocos blev iaf 2:a efter Spice girl på det nya rekordet 1.53,3.
Riktigt nöjd och glad vad jag för han var verkligen i toppform.

Lite senare i Juni så hade även jag, cecilia, jennie, matilda, kim och elin ett läger hemma hos mig med hästarna. Fanny och carro kunde tyvärr inte komma för dom var utomlands.
Vi grillade hemma hos mig, hoppade med hästarna, drog tillbaka hem till mig, käkde godis, såg en skräckis o sen sov alla hos mig. Dagen därpå klev vi upp och drog o bada med hästarna, klart en av dom bästa dagarna under det året.

Början vad juli så var det Sundsvalls Gatufest där jag gick med Emma och Malin under onsdagen o torsdagen och gick med Anna under fredagen och lördagen. Grymt roligt var det, träffade även en fin vän där också: Emilia. Som jag fortfarande har bra kontakt med än idag.

Slutet av juli så var det Östersunds dubbeltrav. Fredagen så gick Cocos bara ett lopp där han blev 6:a. Men gick 1.42 200 m under värmingen, så jag körde han inget i loppet. Så det blev en joggingtur på 1.54.
Lördagen så red jag, cissi, fanny, kim, jennie och matilda ut och upptäckte en skogsbrand så vi ringde östersunds brandkår. När vi kom tillbaka så fick åka på en skentur med cocos och sen rida 3 andra hästar.
På söndagen så tävlade jag i två lopp med Cocos där han i första stod 300 m efter men sprang 1.52,1 med en galopp och öppnade första varvet på 1.47, det blev en fjärdeplats.
Sen en halvtimme senare så var det hans andra långlopp där han blev tvåa, en längd efter Razmus raid på ett nytt rekord 1.51.2. Sen var det dags för monteloppet som jag och betsie vann med flera längder före Remington som dock galopperade över mållinjen. Nytt monterekord blev det för mig och bettan på 1.56, sänkte med drygt 6 sekunder.
Bästa östersunds dubbeln någonsin enligt mig!

Två dagar senare så kom Iben från Danmark och hämtade Cocos. Jag stod länge och bara kramde om honom den morgonen, pussade han på halsen och luktade in hans underbara lukt. Tårar rann ner för min kind och jag ångrade mer än någonsin att vi skulle flytta. När han stod i transporten så viskade jag i hans öra: Jag har inte svikit dig, jag älskar dig mer än någonting annat, gör mig stolt gubben, jag älskar dig.
När vi kom hem den dagen så var Sundsvalls tidning hos oss för att göra ett repotage som vår familj och pappa som även var hemma några dagar då. Jag såg hemsk ut, hade precis varit i stallet och gråtit floder och sen tvinga dom mig att vara med på en bild. Trots att jag vägrade, men till slut så kom vi överens att bilden skulle vara superliten i tidningen. Så jag ställde upp att ta bilden, men självklart så förstora dom upp den skitstor i tidningen.. herregud.. media..
Vi flyttade ut hur huset och mamma, jag o brorsan flyttade till granlo i en lägenhet i två veckor.
Min älskade katt Lizzie fick min mormor och morfar ta, medan Isacs katt kunde vi inte hitta ett hem till. Så jag och mamma tog han till veterinären och dom gav en spruta. Han dog i mina armar.. jag och mamma bara grät den dagen. Det var så himla hemskt att vi behövde göra det..

Den 5 augusti så var det party hos madde med massa folk och jag sov hos ante den natten. Den 7 augusti så var det tävlingar på Bergsåker och jag o bettan vann överlägset.
När tävlingsdagen var slut fick jag en present av Fanny grät så jag knappt kunde andas också grät när jag kramade om Cissi och Jennie innan dom skulle hem. Jag grät också när jag sa hejdå till Stina och Therese, usch vad den dagen var jobbig. Jag förstod att jag skulle lämna allt och kanske aldrig se dessa underbara människor igen.

Jag for hem till Fanny ett tag efter tävlingarna, sen åkte vi hem och jag var med Ida på kvällen. Det var riktigt dåligt väder den kvällen så vi satt mest bara i lägenheten i granlo och pratade. Mitt i natten så följde jag henne hem och sen så gick jag o la mig. Hade ungefär 100 sms på min telefon från folk som ville säga hejdå. Låg nästan vaken hela natten för att svara på dom smsen. Ante ville även komma, men jag sa att han inte behövde för det spöregna ute och klockan var typ 3 på natten. Ville inte att han skulle bli sjuk..
Runt 5 tiden så hade vi packat i allt i lägenheten och Isac drog ner för att vänta på taxin. Jag åkte sedan ner för hissen och när jag kom ner fick jag världens största överraskning. Andreas och Emil stod där och vänta o hade varit vaken hela natten för att kunna komma och säg hejdå. Jag var så glad att jag inte kunde gråta, men det gjorde dock min mamma. Kramade om dom enda tills taxichauffören sa: Vi måste åka nu annars missar ni planet.
Så jag släppte taget om dom och då åkte vi mot midlanda flygplats. Vi flög ner till stockholm och sen mot new jersey o efter det mot vårt nya hem i Portland Maine.

Från den 8:e augusti och framåt så kan ni läsa om mitt nya liv här i USA. Dom första sex månaderna var riktigt riktigt jobbiga, men som jag sagt förut.

- Jag hoppas att någon gång kunna blicka tillbaka och säga att det har varit värt det.

 

Elementary school

Jag o anna var på elementary och middle school idag under sista lektionen. Tog lite kort också för en gångs skull!