Vill först och främst bara tacka alla som har skrivit på fb, ringt, snapat, twittrat, smsat & hört av sig och frågat hur jag har mått. Ni är guld värda allihopa! ♥

 

I onsdags skrev jag på bloggen om ett krampanfall/epilepsianfall jag fått under onsdagen. Men detta urartade sig rejält och på torsdagen.  Vid midnatt ungefär, skulle jag gå till köket för att fylla på ett glass vatten och hämta en alvedon. Jag kände att jag hade riktigt hög feber och trots flera lager med täcken, kläder och en kokhet riskudde så frös jag ändå. Så när jag väl ställde mig upp ur sängen och skulle ta ett steg mot köket, så började knäna skaka. Jag ramlade ihop på golvet, tappade vattenglasset och hela kroppen började krampa och rycka hysteriskt. 

 

Panikslagen så skrek jag allt vad jag kunde för att grannarna skulle kunna ringa en ambulans, men ingen hörde mig. Så jag kröp bort till sängen där min mobil låg och ringde mamma. Stackars lilla mamma som var i Pittsburgh med pappa och Isac blev ju såklart dödsrädd när jag ringer o skriker o grinar i panik. Hon försökte lugna mig medan pappa ringde min fasters man så han kunde åka till mig, samt ringde sjukrådgivningen. 

 

Under tiden jag väntade på att Åke skulle komma så hade jag tagit mig upp i sängen och blev lugnad av mamma. Efter ett tag ville hon att jag skulle prova igen att gå till köket och hämta vatten och alvedon. Men då hände det igen... Jag ställde mig upp ur sängen, knäna börja skaka och sen började hela kroppen att rycka. Telefonen flög iväg och jag ramlade på golvet och bara en decimeter ifrån att slå huvudet i TV-bänken. 

Skrek nu ännu högre, grinade ännu mer och hade en sån frukansvärd panik att jag knappt kunde andas!

 

Tillslut kom Åke efter ytterligare ett anfall. Han gav mig alvedon och ipren för att febern skulle släppa. Sen började han packa ihop kläder till mig och min medicin. Efter ett tag började jag känna att febern började släppa och Åke hjälpte mig ut till hallen och sen ner till bilen. 

Väl hemma hos dom när jag skulle kliva ut ur bilen, så hände det igen. Brevid deras stenmur föll jag ihop ryckandes och studsandes fram och tillbaka, upp och ner. Trots anfallet så var jag ändå klar i huvudet så jag hörde en röst som skrek "Amanda, Amanda, Amanda" och innan jag visste ordet av det så drogs jag in till deras hus. 
Jag lades ner i deras dotter/min kusin Emelies säng. Jag grinade och skrek såklart återigen av panik. Men min faster satt där hela tiden och tröstade mig och för en gångs skull så kändes det lite tryggare och lugnare.

 

På fredagen så åkte vi in till akuten då febern fortfarande var hög trots att jag hade tagit alvedon flera ggr. Sen ville vi också givetvis kolla vad som kunde vara fel och vad som utlöser dessa frukansvärda anfall. 
Så väl inne på sjukhuset så tog dom blodprov, stick i fingret, halsprov, slangade ut snor ur bihålerna, tog febern, kollade andning, blodsocker, blodtryck,... ja i princip allt! 
Dom kom iaf fram till att jag "bara" hade ett virus i kroppen och trots att jag berättade tusen ggr för läkaren vad som hade hänt så sa han till mig att det bara var feberfrossa. 
Jag vet inte med er, men jag har haft feberfrossa hundra ggr tidigare när jag varit sjuk, men jag har aldrig fått kramper och ryckningar av det. 
Så vi fick helt enkelt åka tillbaka hem till min faster.

 

På lördagen så hade jag feber när jag vakna, men tog alvedon direkt på morgonen. Sen under dagen låg jag bara i soffan och kikade på TV och kände mig bara allmänt trött och sjuk. Sen innan middagen tog jag en alvedon, åt det jag kunde och gick o la mig sen. Sov några timmar och sen när jag skulle kliva upp och gå på toa så hade febern kommit tillbaka igen. Så när jag ställde mig upp så började knäna skaka och innan jag visste ordet av det så låg jag på golvet igen.. Hela kroppen ryckte, skrek och grina, men ingen hörde mig. Emelies rum är nämligen längst bort ifrån köket där min faster befann sig. Men som tur så hörde deras hund mig, så han började tokskälla!

Så när min faster skulle säga till honom att sluta skälla så hörde hon mig och rusade in i rummet. Hon hjälpte mig upp i sängen och sprang över och hämtade sin granne Lena som jobbar vanligtvis på akuten. 

Lena satte sig ner mig med och frågade vad som hade hänt och jag berättade allt. 

Hon tyckte att det lät så konstigt det där med anfallen att hon ville att jag skulle åka in till akuten igen. 

 

Så när min faster skulle hjälpa mig till hallen så fick jag ett anfall igen. Precis som tidigare så började knäna skaka, faster höll i mig, men jag ramlade ner på knäna o sen på golvet o därefter började alla ryckningarna igen. Men denna gång såg både faster och Lena det också. Så Lena ropar åt Åke att han måste ringa en ambulans.

 

På bara några minuter dök ambulansen upp och jag låg såklart, även denna gång, grinades och skrikandes i panik på golvet. Vad jag även gjorde denna gång som jag inte gjort tidigare var att jag spydde också. 

Men iaf,. medan ambulanspersonalen var där så fick jag ytterligare ett anfall och även denna gång så studsade kroppen upp o ner medan armar o ben flög fram och tillbaka. 

 

Så ambulanspersonalen gav mig lugnande, något mot kramper och smärtstillande. Sen på bara några minuter så var vi inne på sjukhuset.  

När dom bar av båren från ambulansbilen och in till sjukhuset så hörde jag hur dom pratade med en ny läkare om att det INTE var någon feberfrossa som läkaren dagen innan hade sagt. Men trots att dom sa det och det finns vittnen som sett vad som hänt, så trodde även denna dumma läkare att det just BARA var vanlig feberfrossa. 

 

Men denna gång så fick jag veta att jag blvit drabbad av influensan och fick även börja äta penicillin mot lunginflammation. 

Dock ville denna läkare skicka hem mig, men det vägrade min faster tillåta. Så jag fick stanna kvar! 

Hela den natten sov jag ingenting alls.. fick alvedon hela tiden och dom kom i stup i kvarten för att kolla till mig, ta tempen, blodtryck, blodprov mm.. 

Söndagmorgon fick jag iaf besök av mormor och morfar. Dom fick komma in trots att det inte var besökstid. Dom satt där i 5 timmar med mig och var även kvar när en ny läkare kom in och pratade med mig. Denna läkare var en hon och den enda vettiga jag fått prata med under hela helgen. Hon sa att dom absolut inte visste vad som utlöser kramperna och att vi måste kolla upp hjärnan.

 Klockan slog 14.00 och då kom även faster, Emelie och Åke. Dom hade med sig min lilla resväska med kläder, min dator, mobilladdare mm.. Emelie hade också gjort krya på dig kort till mig, så gulligt!

Vips så hade en timme gått och besökstiden var över. 

Så då pratade jag med mamma o pappa ett tag i telefonen istället, sen ringde även min kusin Angelica som jag också pratade med ett tag fram tills att sköterskan kom o berätta att jag skulle in på lungröntgen. 

 

Efter röntgen kollade jag på Isacs match, samt SHL-finalen mellan Skelleftå vs Växjö. Och i samma veva kom min faster in med frukt, godis, sallad, festis, ramlösa mm.. Vi kollade klart på Isacs match tillsammans innan hon var tvungen att åka. Jag kollade sedan på film, somnade och vaknade 03.00 av att jag hade feber.. igen. Så larmade sköterskorna som fick komma med alvedon och hjälpa mig in på toaletten.

 

Idag måndag så kom läkaren in 11.30 under ronden och pratade med mig. Dom hade skickat remiss till neurolog och att jag ska få göra EEG-undersökning (kolla hjärnans aktivitet) då dom fortfarande inte vet varför jag får anfallen. Men jag fick iaf åka hem idag, men bara om någon kunde bo hos mig eller om jag kunde bo hos någon. 

För utifall det händer igen så måste det finns någon som kan ringa en ambulans. 

 

 Hur som helst så hoppas jag verkligen att dom hittar vad som kan vara fel för jag vill verkligen inte vara med om det här igen.